Jag fick just en enormt stor våg av svart galla sköljd genom inälvor och ådror...jag vill så gärna spy ut den över någon.
Ska jag kanske ta idioterna som har sin pittbull lös utanför? Den som vrålar, inte skäller utan vrålar...i kör med den hörs ägarnas ångestfulla dödsskrik då de inte kan hålla hunden i schack.
Då undrar jag varför de inte har den i koppel?
Men jag vill inte riskera mitt liv för att spy över dem.

Naturprogram kan ibland ge en perspektiv på livet...speciellt serien Life på SVT. Men just nu orkar jag inte ens sätta på SVTplay på grund av kroppens fåfänga försök att svettas ut den överflödiga vätskan. Men ibland så kan naturprogram dock hjälpa, åtminstone om livet känns lite för stressigt. Då kan man kolla in djurens eviga kamp på liv och död, och hur dessutom naturförstöring utrotar de mest spektakulära av dem...då känns ens liv inte så stressigt längre, utan bara meningslöst.
Det kan iallafall lugna ett fladdrande hjärta lite, för stunden.

Jag sitter som en luffare i min gamla dammiga soffa och försöker ta ut Fattig bonddräng på munspel.
Det är klurigt att få till det...och det värsta är, att trots att jag velat överge melodin så kommer jag in på dess toner även då jag försöker mig på andra låtar.
Jag som vill höra blues ljuda, men bonnadrängens något vemodiga men ändå muntra trudelutt är det enda jag får ut av mina fåfänga försök.

+ Gizmos sång från Gremlins...min munspelsfärdighet har redan nått höga höjder som ni förstår.

Idag köpte jag en ny kamera. Har vart utan i nästan ett halvår och jag är ändå en flitig fotare av vardagen.
Jag blir upprymd som ett barn och förvånad som en tant vid teknologiska moderniteter...som t.ex panorama inställningen på kameran:

Nu blev det kanske inte bästa kvalitén på just detta exemplar, men lagom till kinesiska muren ska jag kunna fånga milslånga vidder!!!
Dessutom kan man trycka på en smileyknapp, då tas inte något kort förrän kameran hittar ett leende. Kanske inte den mest välbehövliga funktionen för någon med förmåga att läsa av ansikten och med synen i behåll...

Katterna fick bli mina försöksdjur, som alla sina likar var de ganska missnöjda med det.

Bäbisen väntar på att kattstegen ska fällas ned

Klovässarn Miff skrämmer livet ur Jarl

Varken Miff eller Patrik var lika fängslad av det nya tillskottet som jag.

 

Den tog dessutom utomordentligt bra pundarbilder på mig, precis som alla andra kameror...

 

...vad mer kan man begära?

 

Min lillasyster Bella fyllde 20 och detta firade vi med en hejdundrande maskerad. Temat var film. Det kom karaktärer från alla möjliga genrer!

 

 

Tårtorna var ett spektakel i sig. Jag kämpade med karamellfärg och marsipan hela förmiddagen för att skapa Bellas favvis Svampbob. Min storasyster Caroline stod för Chewbacca skapelsen och Polaren Empa för Dinosaurieägg tårtan a`la Jurassic Park.

 

 

Jag Var Sayuri från Memoirs of a geisha.

 

 

Och Patrik var Che Guevara från Che.

 

 

Bella gick in för rollen som Charlie Chaplin och lockade till skratt genom bara ett stumt sving med käppen.

 

 

Sofie var Cruella de Vil och hade en halvflådd dalmatin i sitt grepp hela aftonen!!!

 

 

Här är damerna Caroline och Emelie som tog maskeraden till en högre dimension genom att inte bara anamma sina karaktärer till det yttre utan även det inre! De var bröderna från The Boondock saints.

 

 

Storasyster Jennie hade en hemsnickrad kostym som hette duga! Hon var en gremlins och hennes pojkvän var Mad hatter från Alice in Wonderland.

 

 

David var Jack Sparrow.

 

Patrik bjöd självklart på cigarr i äkta Guevarra stil. Jag hade lite problem att inte sluka ner all rök i lungorna, lugnt bolmande skulle det visst vara. Men senare tände vi en vattenpipa med tobak smaksatt med äpple om jag inte minns fel, och där var precisionen inte lika viktig.
Boondock saints, Jason från Friday the 13th och Legolas tog priset i längst festande och var de som avrundade festen framåt 7 på morgonen.

 

John Bauer är en av mina favoritkonstnärer.

 

Dels för att han skapar känslan av ljusa sommarnätter som ingen annan, dels för att han fångar detaljer som får sagan att leva.

 

Sen kanske det är för att hans motiv är fångade alldeles i närheten av mitt barndomshem och har en något nostalgisk innebörd för mig. Jag menar inte att älvor dansar på ängarna utanför mitt hus, även om jag i dimman många gånger sökt dem, utan inspirationen till landskapet i hans målningar fick han vid sitt sommarställe som låg vid Bunnström.

 

Jag hoppas att jag ska kunna spendera några ljusa nätter söderut denna sommaren.

I'm back!

Nu har jag en hel uppsjö med blogginlägg som väntar på att publiceras, allt från utterspan till maskerader kommer inom kort att pryda sidan. Så stay tuned gott folk!

Just nu försöker jag ta tag i tentaplugg med Patriks vackra tangerande på synten i bakgrunden. Att ha en spelande Patrik till stressplugg kan jag rekommendera alla häktade och jäktade studenter.

 

Det är inte ofta han vill fastna på bild. Men när han gör det så gör han det med ett briljerande poserande.

Brb.

Nu börjar våren komma, snön ligger fortfarande i lika många islager som på glaciären, men den kommer.
I förrgår fick jag till och med några fräknar, de gömde sig fortfarande under det bleka lakanet till hud, men det är som det vita tunnas ut i takt med snön och fräknarna smälter fram.

 

Men kroppen hinner inte riktigt med i vårens fräscha intåg och min kropp gör snarare ett vinterligt bakslag. Håret hänger oroväckande tunt, huden är lika skör som gammalt papier maché och nu har även mina annars starka naglar gett upp hoppet.

 

När jag alldeles just råkade trycka in en säkerhetsnål under den tunna döende nageln kändes äcklet lika påtagligt som i Black Swan. Så jag tog fram tången och drog ut naglarna från roten.

 

 

Okej, det var en smärre överdrift...naglarna sitter fortfarande där de bör.

Min syster tipsade mig om Yves Rocher, en butik som säljer hudvård, parfym och smink som inte är testat på djur. Det blir mer och mer vanligt att kosmetikaföretag använder sig av produkter som är både ekologiska, fairtrade och icke djurtestade. Detta är nog dels för efterfrågan ökar med folks medvetande om djurplågeriet, men också för strängare djurskyddslagar.
Body shop är en av dem som hållit på länge och som har ett stort utbud med det bästa sminket (tycker jag). Men det svider lite i plånkan efter ett besök där, även om produkterna aldrig tar slut, lite Mio min mio-sked.
Yves Rocher ligger på en något lägre prisnivå, så det rekommenderar jag starkt.

Kanske finns redan erat favoritmärke på listan över de som inte brukar djurförsök? --> kolla in!

Några bra citat jag fann på samma sida jag länkade till:

"En nations storhet och dess moraliska utveckling kan bedömas genom hur dess djur behandlas."

Mahatma Gandhi

 

"Frågan är inte 'Kan de resonera?', inte heller 'Kan de tala?', utan 'Kan de lida?'"

Filosofen Jeremy Bentham, ur Introduction to Principles of Morals and Legislation från 1789

 

"Kärleken till alla levande varelser, är människans mest ädla egenskap."

Charles Darwin

 

"Vår uppgift måste vara att frigöra oss själva /.../ genom att vidga vår cirkel av medkännande till att omfamna alla levande varelser och all natur och dess skönhet."

Albert Einstein

Om man ser till mitt liv i dess helhet så var det ganska nyligen som jag förstod likheten mellan mig och Chucky den onda dockan...Eller det var inte jag som själv upptäckte, utan de som fotograferade mig började ganska snart se den slående likheten.

Mitt tionde år som vegetarian är på intåg och under årens lopp har många fått syn på min kost och den evigt laddade frågan bara måste ställas, för ingen matro för den med grönsaker på tallriken som det gamla ordspråket lyder: "Varför är du vegetarian är det etiskt eller religion... nej hälsa, SÄG ATT DET ÄR HÄLSA!" Det blir ofta lite bedjande, att det ska vara för min egen skull som jag väljer bort köttet. Och jag har kommit på mig själv att fylla i den etiska biten med; och så är det ju nyttigt också... För jag orkar inte ta en diskussion, jag orkar inte höra köttätarnas försvarstal, att de har minsann försökt, åtminstone har de dragit ner på köttätandet… men det är ju så gott, en kryddig köttfärssås, en stek på sommaren.

 

Men just hälsobiten kan de relatera till, för nyttigt det kan ju de också äta. Men jag har nu slopat hälsodelen i mitt svar, och inte bara för att det inte är sant, utan för att försvarstalet kommer ändå.
Att mat med etik som krydda kan väcka så mycket känslor, det är nästan som att bara för att mat hör till de grundläggande instinkterna blir folk mer aggressiva.

 

Jag har tagit en etisk ståndpunkt men är inte hela livet egentligen det? Är inte alla våra val på ett eller annat sätt kopplade till våra principer och vår moral? Men för att jag sätter tänderna i en grönsak måste jag stå till svars? Det enda vettiga jag kan få ur dem som upprörs över min vegetarianism är att de vill hugga först, innan de måste stå till svars för sitt köttätande, men oroa er inte jag har redan tänderna i min grönsak.

En recension värd att läsa, och varför inte boken också?

Att våga kalla sig feminist blir snabbt sällsynt utanför den humanistiska universitetsvärlden.

”Jag vill att det ska vara jämställt, men feminist… näeee, dom är ju så… näe jag vill att det ska va jämlikt bara.”

 

Många jag talat med som jag vet är feminister vågar inte eller vet ej vad det innebär att vara detta och rynkar på näsan eller så svartnar det lite i ögonen om det ens kommer på tal.

 

Men det är inte fråga om att införa ett kvinnovälde. Det handlar, precis som de själva säger, om att sträva mot ett jämställt samhälle.

 

Men vad kan man göra åt löneskillnader, orättvist rättsystem och vårdköer?

Att försöka bryta ett invant tankemönster är en bra start.

Kolla till din egen familj. Kanske din mamma var en av dem som hade heltidsjobb både på arbetet och på hemmaplan?

För det lever fortfarande kvar att kvinnan ska ha hand om hushållet trots att hennes arbetsdag är lika lång som mannens, hon ska se till att maten står på bordet och till bredden i skafferiet, barnen är hela och rena och kanske har hon även hand om hushållets ekonomi? Stresshormonerna flödar över på vägen hem från jobbet då mannens istället går ner.

Men mamma ville det eller?

Precis som pappa var nöjd med att sätta sig i fåtöljen och zappa efter en hård dags arbete var hon det av att vara alla tillags?

 

När man kollar på kvinnorättigheternas genomslag och årtalen därtill så är det ett rent faktum att jämlikhet könen emellan är en nymodighet och vi har fortfarande en lång väg kvar.

 

Men den bilden av feministen som hysterisk snoppknipsare som ligger till grund för gemene mans avståndstagande från feminism, visar tyvärr var vi fortfarande befinner oss.

Var kommer bilden av denna kvinna om inte från ett invant tankemönster?

 

För hur kan en person som helt enkelt kämpar för mänskliga rättigheter vara så föraktad?

 

Kolla in länken om ni vill se fakta var vi befinner oss...och avgör själva om ni gillar vad ni ser ---->

Längst ner på sidan i länken är några årtal som jag även tog upp i detta inlägg.

Ett år av litteraturvetenskap är till ända...
Det känns lite tomt, en gnagande känsla som närmast kan beskrivas med vemod.

Om ett år är jag dock tillbaka på dess jaktmarker igen.
Nu ska jag läsa de böcker jag ej hunnit med bland de tusentals verk som litteraturlistan bestått utav.
Nu ska jag skriva det jag inte hunnit ta mig för bland alla tentor...
Och ja just det plugga kulturvetarbasen också.

Nytt år och nya tag...löften hit och dit.
Jag avgav inget löfte på nyår och har under årets första vecka känt hur det kliar i löftesknölarna.
Jag hittar på nya hela tiden:
-lära mig göra ett nytt uuuurnyttigt recept varje vecka.
-skaffa glasögon
-fixa med tandläkartid
-börja på gym...eller vad lovade jag nu? Nej för tusan! För ett par dagar sedan hälsade jag på en ljuvlig kamrat på hennes jobb, ett gym. Och hörde hur instruktörens klämkäcka hetsiga röst ekade mellan väggarna "KOM IGEEEN, höger, vänster, LIIIITE TILL", svettiga herrar kom och fyllde på vattenflaskorna då de i spegeln stolt granskade sig själva och de fuktiga avgjutningar som floden av svett skapat på deras t-shirts.
Nej, jag ska inte vara helt fördömande, håll er i form gott folk!
Men jag får torgskräck av att svettas i grupp, slafsa med klabbiga fötter i gemensamma duschar och omklädningsrum...Så den sista punkten på de försenade nyårslöftena stryks och jag ska försöka att inte hitta på massa löjliga nyårslöften och istället försöka finna en jämn motivation till nyttiga saker i vardagen.
Kanske ska det bli mitt nyårslöfte?

I barndomshemmets landskap slutar snön aldrig falla, kanske som i resten av Sverige...Har varit lite för isolerad från omvärlden för att ha någon vetskap om det dock.

Caroline och jag tog först skidrundan för året. Ska lägga till protokollet att vi inte föll en endaste gåååång!!!

 

Här är ett litet julpynt jag gjorde på den fjärde advent

Denna gamla tomten blev också till.

 

Efter 120 stycken knäck och en halv chokladask fick jag sockerdamp och dansade till någon lagom kristlig jullåt med Dolly Parton.

 

Julafton var tipp topp tyckte majoriteten av systraskaran och gjorde den kända "En annan del av Köping"-tummen upp.

 

God jul och gott nytt år !

Jag brukar hoppa över förord som är gjorda på senare dagar.
Men till uppsatsen har jag kämpat mig igenom de två förorden som tillhör Gösta Berlings saga och Hundrade minnen från Österbotten. Här har jag än en gång blivit påmind varför jag hatar förord!
Jag hatar hur personligt förordsförfattarna skriver om författarna, som om de vet hur de tänkt.

I båda dessa förord berörs författarinnornas vidunderliga lyten. För jag som läsare måste ju veta att de gamla nuckorna skrev i sin ensamhet, de kunde aldrig bli gifta för sin fulhet och BARA därför kunde de bli författare, tur för oss skrockar förordsförfattaren.

hm...kan det inte vara så att det var ett val? Med tanke på spekulationer om sexuell läggning och tidens kvinnosituation kan det ju varit ett högst medvetet val att inte låta ett giftermål binda författardrömmarna.
Oavsett vad som var grunden till uteblivet giftermål så tycker jag inte att det är det minsta relevant för min läsning.

Så svaret är nej, det berikar inte att förordsförfattaren tar upp författarnas dåliga självkänsla och civilstatus...

Bitterhet kan ha en frätande inverkan på ens person... men så kan det ju vara ytterst roande också. Jag tror att balansgången, så att det inte slår över, är nyckeln till det hela.
"Lagom bitter" kommer därför vara en följetång i min blogg där jag visar citat från lagom bittra människor, antagligen med författare som majoritet, för dom är ju ett jävla pack... skämtosido... skämtosido... eller?

Jag läser nu om Sara Wacklin, en finsk författarinna som levde under 1800-talets första hälft. Hon skrev ett memoarverk och i denna fick hela bygdens folkskara skådespela. En av personerna var dock diktad, den lilla flickan Julma som växte upp under eländiga förhållanden.
Julma är dock Sara Wacklin själv, och Julma har på finska den dialektala betydelsen "den fula".

Hon sa att det enda hennes föräldrar skänkt henne var det "tomma glädjelösa livet vars enda arv var elände".

När Wacklin fått ett nytt porträtt målat av sig skrev hon på baksidan "Låg tvenne gånger livlös som barn av hunger, klagade aldrig"

Mitt liv innefattas i denna bild, uppsatslitteratur och kaffe.
Jag tycker det är kul att läsa och analysera. Jag tycker det är kul att läsa om själva läsningen, alltså forskningen kring verket. Men precis som när man skriver skönlitteratur så kommer frågan: Varför? Det känns emellanåt meningslöst att lägga ner allt detta arbete, för vaddå? Jag har brottats med tanken att det är ofruktsamt att göra en komparativ studie i detta ämne... numero 1. Författaren försöker alltid leda sina kritiker för att skriva in sig i större litterära sammanhang. numero 2. Eftersom författaren i fråga är avliden så kan man aldrig få veta om hon varit i kontakt med den andra boken i fråga. numero 3. Jag tror inte hon har varit i kontakt med den andra boken i fråga... Men så kommer vi till forskningen till verket, där har vi en hel drös med folk som gjort det jag nu gör. Och de verkar tro att Lagerlöf varit i kontakt med all litteratur som skrivits världen över.
Så mitt arbete går ut på att motbevisa och det är mycket svårare än bevisa. För det är ju så himla lätt att hitta överensstämmelser om man letar. Gösta Berling var blond...Nalle puh var gulhårig...SAMMA! Vissa jämföranden är faktiskt så långsökta...nästan iallafall...

Det är sant när jag säger att jag faktiskt visst får ont knät när jag ätit för mycket sötsaker.
Jag överdrev kanske lite när jag påstod att brosket under knät, som alltid knastrar när jag böjer benet, även det var socker som krossades under knäskålen.
Du har aldrig hört talas om något sådant? Nej, inte konstigt det inte, för det är inte så många som lider av sockerknä.

Vid tillfälle av dödtid brukar jag uppehålla mig vid ett par saker som bara äter tid. Som ni förstår brukar denna dödtid sedvanligt uppstå när alla andra sover.

Då jag sitter med klarvakna ögon och spattig kropp, och bara måste uppehålla mig vid något tills sömnen väljer att infinna sig.

 

Så brukar jag sitta på google translate och testa ord på ord till olika språk.

 

Jag brukar också sitta och bara googla bilder...alla möjliga. Men till slut brukar det alltid leda in på saker som får magen att vridas i skräck. Till saker som jag har en fobisk rädsla för...typ malar...både i fisk och fjärilsform.

Inatt la jag ihop dessa två...resultatet blev:

 

För mig som är lite skadad efter att för många herrans år sen sett japanska The ring, så blev detta en riktig magvridare...särskilt när min bonsai's löv plötsligt började prassla och falla av...

Ingenting är omöjligt!
Ingenting är oooomöööjligt på fortet!!! Den frasen skrek Gunde sig hes på. Jag vill till det där fortet, och jävlar vad jag ska möjliggöra alla mina strävanden.

Men det är ju faktiskt inte riktigt sant.

Det där Gunde sa menar jag. Vissa saker var ju omöjliga. För de gick ju på tid. Och att rulltelirultan skulle klara av att simma ut till bojen, hämta nyckeln och klättra upp för fortets hiskeligt stupande vägg kan faktiskt anses omöjligt. Iallafall om man tänker på ledtråden. Den som alltid brann upp långt innan rulltelirultan ens kommit i närheten.

Jag känner med rulltelirultan nu, även om jag som barn visserligen skrek och slängde chipsen på tv-rutan i frustration över hennes något flegmatiska försök.

Men hon visste ju att hon inte skulle hinna, det kan jag förstå nu. Men Gunde han skrek ”SKYNDA, SKYNDA, ingenting är oooomöjligt” lika begeistrat som om det vore elitidrottarn i fortväggsklättring som var på väg att slå nytt världsrekord!

 

Så i vår värld ser saker och ting liknande ut. Ingenting är omöjligt, men utan tid är de det, med en inre Gunde kan vi peppa oss själva till att försöka hinna ändå…det är vad jag kallar en paradoxalt slående sensmoral.

 

Men jag känner mig så himlans mycket som rulltelirultan och min inre Gunde verkar död.