Hörde ett telefonsamtal på pendeln idag.
Det var fröken plump som talade och det hela var ganska underhållande att iakttaga.
Hon pratade högt i luren så minst tre vagnar hörde vartenda ord. Tvärs över gången satt en man i 60 årsåldern med sin rullator, han hade det svårt att gå och stånkade och pustade långt efter han slagit sig ned.
Fröken plump talade med sin telefonkamrat om dansmöss, att de är sådana roliga kabrater. Men att hon fått reda på att det var något nervfel som gjorde att de "dansade" och ryckte, då var det ju inte alls lika roligt längre. Men skrattade det gjorde hon, frustade fram att: nej det var ju inte alls lika roligt längre, för man får ju inte skratta åt handikappade! Efter det skrattade hon ännu högre och instämde åt luren som antagligen spädde på ännu lite om hur krymplingar ska bemötas. Gubben tvärs över gången började samtidigt att vrida på sig harkla och till slut tog han tag i sin rullator, smällde den hårt i golvet.
Fröken plump fattade inte ens att hon stötte en handikappad med sitt skratt, utan fortsatte och fortsatte...och fortsatte.

Jaha då var julen över, det kan de extra kilona ister vittna om.
Ska de bestå?
Är de nu en del av mig?
Ska jag döpa dem?
Många frågor uppstår, de existentiella och lite djupare.
Har de känslor och tankar precis som vi?
Har de en själ!?
Förra året kom några och hälsade på runt min buk, vi kom inte så bra överens så jag försökte först ignorera dem. Men så upptäckte jag att de inte bara var på besök utan de var där för att stanna.
Jag försökte förgäves göra mig av med dem, till mitt absoluta nederlag.
Till slut blev jag tvungen att acceptera dem.
Nej, mina vänner blev de aldrig, men de finns där.
Det finns en del negativt med späck, men man får inte glömma det positiva.
Jag skulle överleva i en urskog, eller åtminstone skulle jag vara en av dem som skulle överleva lite längre vid förlisningen av Titanic.
Tillräckligt länge för att kunna blåsa i visselpipan och bli räddad av räddningsbåtarna.
Jag skulle glida fram mellan isblocken och liken säga hej till Rose i båten, sedan simma ner i det mörka djupet och ge Jack en hederlig begravning.
Sedan leva resten av livet med min riktiga frände, sälen.