Ingenting är omöjligt!
Ingenting är oooomöööjligt på fortet!!! Den frasen skrek Gunde sig hes på. Jag vill till det där fortet, och jävlar vad jag ska möjliggöra alla mina strävanden.

Men det är ju faktiskt inte riktigt sant.

Det där Gunde sa menar jag. Vissa saker var ju omöjliga. För de gick ju på tid. Och att rulltelirultan skulle klara av att simma ut till bojen, hämta nyckeln och klättra upp för fortets hiskeligt stupande vägg kan faktiskt anses omöjligt. Iallafall om man tänker på ledtråden. Den som alltid brann upp långt innan rulltelirultan ens kommit i närheten.

Jag känner med rulltelirultan nu, även om jag som barn visserligen skrek och slängde chipsen på tv-rutan i frustration över hennes något flegmatiska försök.

Men hon visste ju att hon inte skulle hinna, det kan jag förstå nu. Men Gunde han skrek ”SKYNDA, SKYNDA, ingenting är oooomöjligt” lika begeistrat som om det vore elitidrottarn i fortväggsklättring som var på väg att slå nytt världsrekord!

 

Så i vår värld ser saker och ting liknande ut. Ingenting är omöjligt, men utan tid är de det, med en inre Gunde kan vi peppa oss själva till att försöka hinna ändå…det är vad jag kallar en paradoxalt slående sensmoral.

 

Men jag känner mig så himlans mycket som rulltelirultan och min inre Gunde verkar död.

Min rygg har gett efter, den har gett upp.
Kotorna har trängts längre och längre ut. De pressar mer och påfrestar ytterligare, på en hud som inte är beredd på sådana prövningar. Snart ger både ryggrad och hud efter.

De få gånger mitt samvete tillåter mig att slita mig från böckerna och jag rör mig för en stund, knäcker varenda skarv och ledgång i min kropp.

 

Det är uppsatsen som gäckar.

 

Jag sitter vid mitt arbetsbord(vilket jag bara kallar det här, för att det ska kännas lite mer seriöst än vad det faktiskt är) med en hållning sänd från ovan och med ryggen i en nittiograders vinkel. För en stund slukas jag, har jag hittat nyckeln till Göstas inre mening, har jag hittat en torr stig i detta ruttnande träsk till uppsats? Nej det har jag inte och ryggen påminner med en några knak och brak.

 

 

Jag försöker vara klok och barmhärtig mot min allt för tidigt åldrade kropp. Jag hoppar upp, stretchar och bänder, steppar och luftboxas.

Kroppens gensvar är ett taktfast knäppande.

Pilatesbollen låg med sin blänkande lila yta och sken i den svaga vintersolen. Skulle jag våga testa? Kanske skulle det göra underverk för en värkande rygg?

 

Eller kanske inte?

Är en himla kul splatterfilm...

En and blev överkörd av bussen. Som en calzone med alldeles för mycket skinkfyllning sprack den över asfalten. Den scenen är inte med i filmen, men det hade den kunnat vara. Kom bara att tänka på den när jag rafsade ihop denna uppstudsiga ankan på ett gammalt kaffenedspillt papper.
Vad gör man inte för att komma ifrån plugget som äter upp de få hjärnceller som inte avdunstat i för hetsk tankeverksamhet?

Min gammelfarfar Einar var möbelsnickare, han gjorde säkert mer arbeten i sin verkstad men jag vet inte så mycket om honom. Mamma sa att han var snäll, nästan för snäll... det säger hon i bakgrund till att hon var ett monsterbarn som annars var tvungen att få endel tillsägelser från de "icke-snälla".

 

---

Lyssna på Katla om ni finner att livet är meningslöst...Där har vi en som kan skapa innehåll till ett meningslöst liv. Lyssna och lär

---

 

Utan direkt anledning kan livet te sig hårt ibland...om du inte sålt smöret hade du kunnat baka dig en go kaka till tröst.

...går det inte injicera motivation? Snälla, jag blir knarkare med ett ödesdigert axelryck om det finns någon sådan mirakulös väg!