I barndomshemmets landskap slutar snön aldrig falla, kanske som i resten av Sverige...Har varit lite för isolerad från omvärlden för att ha någon vetskap om det dock.

Caroline och jag tog först skidrundan för året. Ska lägga till protokollet att vi inte föll en endaste gåååång!!!

 

Här är ett litet julpynt jag gjorde på den fjärde advent

Denna gamla tomten blev också till.

 

Efter 120 stycken knäck och en halv chokladask fick jag sockerdamp och dansade till någon lagom kristlig jullåt med Dolly Parton.

 

Julafton var tipp topp tyckte majoriteten av systraskaran och gjorde den kända "En annan del av Köping"-tummen upp.

 

God jul och gott nytt år !

Jag brukar hoppa över förord som är gjorda på senare dagar.
Men till uppsatsen har jag kämpat mig igenom de två förorden som tillhör Gösta Berlings saga och Hundrade minnen från Österbotten. Här har jag än en gång blivit påmind varför jag hatar förord!
Jag hatar hur personligt förordsförfattarna skriver om författarna, som om de vet hur de tänkt.

I båda dessa förord berörs författarinnornas vidunderliga lyten. För jag som läsare måste ju veta att de gamla nuckorna skrev i sin ensamhet, de kunde aldrig bli gifta för sin fulhet och BARA därför kunde de bli författare, tur för oss skrockar förordsförfattaren.

hm...kan det inte vara så att det var ett val? Med tanke på spekulationer om sexuell läggning och tidens kvinnosituation kan det ju varit ett högst medvetet val att inte låta ett giftermål binda författardrömmarna.
Oavsett vad som var grunden till uteblivet giftermål så tycker jag inte att det är det minsta relevant för min läsning.

Så svaret är nej, det berikar inte att förordsförfattaren tar upp författarnas dåliga självkänsla och civilstatus...

Bitterhet kan ha en frätande inverkan på ens person... men så kan det ju vara ytterst roande också. Jag tror att balansgången, så att det inte slår över, är nyckeln till det hela.
"Lagom bitter" kommer därför vara en följetång i min blogg där jag visar citat från lagom bittra människor, antagligen med författare som majoritet, för dom är ju ett jävla pack... skämtosido... skämtosido... eller?

Jag läser nu om Sara Wacklin, en finsk författarinna som levde under 1800-talets första hälft. Hon skrev ett memoarverk och i denna fick hela bygdens folkskara skådespela. En av personerna var dock diktad, den lilla flickan Julma som växte upp under eländiga förhållanden.
Julma är dock Sara Wacklin själv, och Julma har på finska den dialektala betydelsen "den fula".

Hon sa att det enda hennes föräldrar skänkt henne var det "tomma glädjelösa livet vars enda arv var elände".

När Wacklin fått ett nytt porträtt målat av sig skrev hon på baksidan "Låg tvenne gånger livlös som barn av hunger, klagade aldrig"

Mitt liv innefattas i denna bild, uppsatslitteratur och kaffe.
Jag tycker det är kul att läsa och analysera. Jag tycker det är kul att läsa om själva läsningen, alltså forskningen kring verket. Men precis som när man skriver skönlitteratur så kommer frågan: Varför? Det känns emellanåt meningslöst att lägga ner allt detta arbete, för vaddå? Jag har brottats med tanken att det är ofruktsamt att göra en komparativ studie i detta ämne... numero 1. Författaren försöker alltid leda sina kritiker för att skriva in sig i större litterära sammanhang. numero 2. Eftersom författaren i fråga är avliden så kan man aldrig få veta om hon varit i kontakt med den andra boken i fråga. numero 3. Jag tror inte hon har varit i kontakt med den andra boken i fråga... Men så kommer vi till forskningen till verket, där har vi en hel drös med folk som gjort det jag nu gör. Och de verkar tro att Lagerlöf varit i kontakt med all litteratur som skrivits världen över.
Så mitt arbete går ut på att motbevisa och det är mycket svårare än bevisa. För det är ju så himla lätt att hitta överensstämmelser om man letar. Gösta Berling var blond...Nalle puh var gulhårig...SAMMA! Vissa jämföranden är faktiskt så långsökta...nästan iallafall...

Det är sant när jag säger att jag faktiskt visst får ont knät när jag ätit för mycket sötsaker.
Jag överdrev kanske lite när jag påstod att brosket under knät, som alltid knastrar när jag böjer benet, även det var socker som krossades under knäskålen.
Du har aldrig hört talas om något sådant? Nej, inte konstigt det inte, för det är inte så många som lider av sockerknä.

Vid tillfälle av dödtid brukar jag uppehålla mig vid ett par saker som bara äter tid. Som ni förstår brukar denna dödtid sedvanligt uppstå när alla andra sover.

Då jag sitter med klarvakna ögon och spattig kropp, och bara måste uppehålla mig vid något tills sömnen väljer att infinna sig.

 

Så brukar jag sitta på google translate och testa ord på ord till olika språk.

 

Jag brukar också sitta och bara googla bilder...alla möjliga. Men till slut brukar det alltid leda in på saker som får magen att vridas i skräck. Till saker som jag har en fobisk rädsla för...typ malar...både i fisk och fjärilsform.

Inatt la jag ihop dessa två...resultatet blev:

 

För mig som är lite skadad efter att för många herrans år sen sett japanska The ring, så blev detta en riktig magvridare...särskilt när min bonsai's löv plötsligt började prassla och falla av...