Littorin köper människa, Sahlin Toblerone...

Att våga kalla sig feminist blir snabbt sällsynt utanför den humanistiska universitetsvärlden.

”Jag vill att det ska vara jämställt, men feminist… näeee, dom är ju så… näe jag vill att det ska va jämlikt bara.”

 

Många jag talat med som jag vet är feminister vågar inte eller vet ej vad det innebär att vara detta och rynkar på näsan eller så svartnar det lite i ögonen om det ens kommer på tal.

 

Men det är inte fråga om att införa ett kvinnovälde. Det handlar, precis som de själva säger, om att sträva mot ett jämställt samhälle.

 

Men vad kan man göra åt löneskillnader, orättvist rättsystem och vårdköer?

Att försöka bryta ett invant tankemönster är en bra start.

Kolla till din egen familj. Kanske din mamma var en av dem som hade heltidsjobb både på arbetet och på hemmaplan?

För det lever fortfarande kvar att kvinnan ska ha hand om hushållet trots att hennes arbetsdag är lika lång som mannens, hon ska se till att maten står på bordet och till bredden i skafferiet, barnen är hela och rena och kanske har hon även hand om hushållets ekonomi? Stresshormonerna flödar över på vägen hem från jobbet då mannens istället går ner.

Men mamma ville det eller?

Precis som pappa var nöjd med att sätta sig i fåtöljen och zappa efter en hård dags arbete var hon det av att vara alla tillags?

 

När man kollar på kvinnorättigheternas genomslag och årtalen därtill så är det ett rent faktum att jämlikhet könen emellan är en nymodighet och vi har fortfarande en lång väg kvar.

 

Men den bilden av feministen som hysterisk snoppknipsare som ligger till grund för gemene mans avståndstagande från feminism, visar tyvärr var vi fortfarande befinner oss.

Var kommer bilden av denna kvinna om inte från ett invant tankemönster?

 

För hur kan en person som helt enkelt kämpar för mänskliga rättigheter vara så föraktad?

 

Kolla in länken om ni vill se fakta var vi befinner oss...och avgör själva om ni gillar vad ni ser ---->

Längst ner på sidan i länken är några årtal som jag även tog upp i detta inlägg.

Ett år av litteraturvetenskap är till ända...
Det känns lite tomt, en gnagande känsla som närmast kan beskrivas med vemod.

Om ett år är jag dock tillbaka på dess jaktmarker igen.
Nu ska jag läsa de böcker jag ej hunnit med bland de tusentals verk som litteraturlistan bestått utav.
Nu ska jag skriva det jag inte hunnit ta mig för bland alla tentor...
Och ja just det plugga kulturvetarbasen också.

Nytt år och nya tag...löften hit och dit.
Jag avgav inget löfte på nyår och har under årets första vecka känt hur det kliar i löftesknölarna.
Jag hittar på nya hela tiden:
-lära mig göra ett nytt uuuurnyttigt recept varje vecka.
-skaffa glasögon
-fixa med tandläkartid
-börja på gym...eller vad lovade jag nu? Nej för tusan! För ett par dagar sedan hälsade jag på en ljuvlig kamrat på hennes jobb, ett gym. Och hörde hur instruktörens klämkäcka hetsiga röst ekade mellan väggarna "KOM IGEEEN, höger, vänster, LIIIITE TILL", svettiga herrar kom och fyllde på vattenflaskorna då de i spegeln stolt granskade sig själva och de fuktiga avgjutningar som floden av svett skapat på deras t-shirts.
Nej, jag ska inte vara helt fördömande, håll er i form gott folk!
Men jag får torgskräck av att svettas i grupp, slafsa med klabbiga fötter i gemensamma duschar och omklädningsrum...Så den sista punkten på de försenade nyårslöftena stryks och jag ska försöka att inte hitta på massa löjliga nyårslöften och istället försöka finna en jämn motivation till nyttiga saker i vardagen.
Kanske ska det bli mitt nyårslöfte?