Jag läser en ytterst spännande bok av Karin Johannisson, Kroppens tunna skal.
Den öppnar upp ännu ett underbart kapitel i vår kära mänsklighets historia.
Den anatomiska teatern.
För publiken kunde det prepareras "stycken af en människa, at bära hos sig, och för tidsfördrif upvisa i sällskap"
Och som ursäkt för denna likskändning som århundrandet innan ansetts som brutalt och omänskligt tog man hjälp av religionen. För det var mest brottslingar som dissikerades och genom att de åsamkades dessa kroppsliga sår läkdes de själsliga efter de synder de begått och efter det fick de bli begravda i vigd jord.
Kanske ska ta och bli kristen och flika in gud lite här och där i sånadär situationer som inte riktigt är socialt accepterade...


Dessutom kan jag ge ett tips som måste försvunnit i historiens vissvarr till alla manliga homosexuella eller bara de singel män som inte vill ha en käring med i barnproducerandet:

"Låt säden från en man jäsa... i fyrtio dagar, eller tills den börjar leva, röra sig och kvickna, vilket lätt kan iakttagas. Därefter kommer den att likna en mänsklig varelse, om än genomskinlig och utan kropp. Om den nu varje dag noggrant och varsamt närs och tillförs arcanum från människoblod och hålles fyrtio veckor under jämn värme...blir den efterhand ett riktigt levande barn, med alla de lemmar som ett barn fött av en kvinna, bara mycket mindre. Detta kallar vi en humunculus."(Paracelsus, De summis naturae mysteriis,1570).

För de kvinnliga par som funderar på knattar är det inte riktigt lika enkelt, en kvinna och en man måste det vara, för så lyder Svearikes lag... så det blir att punga ut penningar och fara till vårt grannland Danmark.

Jennie och jag sitter med kaffe och en delikat bakelse när det bankar på ytterdörren.
Båda stirrar på varandra med uppspärrade ögon.
Jag smög med lätta steg fram och tittade igenom titthålet, försökte stoppa ljuset från att sippra ut så det skulle synas att någon drog undan den lilla järnfliken.
Ute i trappuppgången stod en rund gubbe, flinten glänste och den lilla munnnen va krökt i ett pillimariskt leende mellan de bulliga kinderna. Han hade en gammal brun skinnjacka och höll en mapp på armen, den fria handen höll han i höjd med sitt ansikte och vickade på fingrarna i en vinkning.
Ljuset hade lyckats ta sig ut ändå!
Jag sköt igen fliken och sprang ut i köket och slängde mig på mattan.
Han knackade några gånger till, sen blev det tyst.

Efter några minuter skulle vi bege oss för att hämta några saker hos Jennie. Luften va tung och fuktig ute, dimman låg tät. När vi kom tillbaka stod två polisbilar utanför min port. Ett helt gäng med poliser, ja uppåt 7 stycken försökte ta sig in.
Jag gjorde min del av samhällsplikten och öppnade åt dem.
Det måste ju vart gubben som någon dum stackare öppnade för...ett nytt offer att utöva tortyr över!

Vi ställde oss sen i fönstret och kikade ner, släckte ner och tänkte hämta lite kaffe.
När vi stod där och spanade upptäckte vi en enslig spinkig gestalt som precis som oss iakttog polisbilarna.
Den hade luvan uppdragen och ett par pösiga mysbrallor. Den drog omkring med ett par fyllda Spriteflaskor.
Det gick inte se om det var en ung man eller en äldre kvinna, den såg väldigt härjad ut i vilket fall.
Tillslut satt den sig på ett elskåp vid vändplanen bara ett tiotal meter från polisbilarna.
Jennie skrek att det var en demon efter att båda hade hämtat sina glasögon och ändå inte kunde se något ansikte på den!
Polisen kom ut, mannen de hade med sig hade en brun jacka, men varken flint eller runda kinder. Han var utmärglad och hade brunt skägg...Kanske hade gubben som knacka dörr upptäckt något när han var utanför denne mannens dörr? Det vanliga pundarscenariot på denna gata alltså... Men jag håller fast vid att det var Sveriges svar på Hannibal Lecter som stod utanför min dörr tidigare.

Den ensliga figuren lämnade platsen efter att poliserna åkt, jag såg den stapla iväg på tunna hjulbenta lemmar, stannade till ibland och drack lite ur sina Spriteflaskor.

En destruktiv ådra slingrar sig under min hud.

Den trögflytande tjära som fyller dess tunnlar, fräter mitt hjärta då det når kamrarna och suger ännu mer energi utav mig, för att sedan forslas vidare i det eviga kretsloppet igenom min kropp.

 

Likt ett skott skjuter den ur mig, greppar tag kring det jag räds.

Den virar sig varv efter varv runtom sin fångst till det ser ut som en svart pulserande kokong.

Jag känner hur ådran sakta börjar tränga in i mitt kött igen, hör hur bytet med ett hasande ljud, sakteligen dras närmre.

Det svider, likt en kall vass metalltråd letar den nya vägar längs mina muskler och senor.

När ådran tagit sig in och dess fångst pressas igenom samma lilla hål, spräcks jag upp,

jag fastnar i bytet och dras in genom mitt egna uppfläkta sår och vänds ut och in.

 

I mitt kött fastnar smuts.

Snart blir hela mitt yttre inflammerat, likmaskarna svämmar likt vågor över mig.

Känner de lukten?

Av förruttnelse.

 

Snart finns inget kvar, bara en skrumpnad klump av förtorkat blod och var.

 

Snart syns jag inte längre, någon trampar på mig.

Ett knappt hörbart litet krasande och jag finns inte mer.

Too Much Love Will Kill You

I'm just the pieces of the man I used to be
Too many bitter tears are raining down on me
I'm far away from home
And I've been facing this alone
For much too long
I feel like no-one ever told the truth to me
About growing up and what a struggle it would be
In my tangled state of mind
I've been looking back to find
Where I went wrong
Too much love will kill you
If you can't make up your mind
Torn between the lover
And the love you leave behind
You're headed for disaster
'cos you never read the signs
Too much love will kill you
Every time
I'm just the shadow of the man I used to be
And it seems like there's no way out of this for me
I used to bring you sunshine
Now all I ever do is bring you down
How would it be if you were standing in my shoes
Can't you see that it's impossible to choose
No there's no making sense of it
Every way I go I'm bound to lose
Too much love will kill you
Just as sure as none at all
It'll drain the power that's in you
Make you plead and scream and crawl
And the pain will make you crazy
You're the victim of your crime
Too much love will kill you
Every time
Too much love will kill you
It'll make your life a lie
Yes, too much love will kill you
And you won't understand why
You'd give your life, you'd sell your soul
But here it comes again
Too much love will kill you
In the end...
In the end.

Att bara leva skulle kunna vara så svårt.
Jag har tappat viljan till nästan allt sen du lämnade mig. Ett klassiskt förfall kanske?
Jag tittar omkring mig och ser muggar med ingrott kaffe likt en mur runt mig, bananskal och dammråttor uppställda likt tappra soldater vid murens kant.
Diskberget är snart två veckor gammalt och de nytvättade kläderna har på ett obegripligt sätt blandat sig med de använda kläderna? Kylskåpet är tomt, i allafall på ätbara ting, det som fyller hyllorna är 6 avslagna läskflaskor i olika smaker, några öl, en gammal ostkant och så grönsaker som fibrerna gett upp inuti och som börjat förvandlas till en vattnig massa. Middagarna är inte så storslagna längre...det vittnar soffbordet om, med de förtorkade snabbmakaronerna från torsdagens lunch, gårdagens middag och dagens kvällsmat om.
Men då har jag mina kära "att göra"-listor, det är besattheten om att få kryssa för boxarna i slutet av varje punkt som ger mig lite struktur på dessa gråa dagar.
Vad gjorde jag i onsdags? Innan var det du som berättade och gav mitt minne liv... nu har jag min onsdagslista att titta på...