Jag läser en ytterst spännande bok av Karin Johannisson, Kroppens tunna skal.
Den öppnar upp ännu ett underbart kapitel i vår kära mänsklighets historia.
Den anatomiska teatern.
För publiken kunde det prepareras "stycken af en människa, at bära hos sig, och för tidsfördrif upvisa i sällskap"
Och som ursäkt för denna likskändning som århundrandet innan ansetts som brutalt och omänskligt tog man hjälp av religionen. För det var mest brottslingar som dissikerades och genom att de åsamkades dessa kroppsliga sår läkdes de själsliga efter de synder de begått och efter det fick de bli begravda i vigd jord.
Kanske ska ta och bli kristen och flika in gud lite här och där i sånadär situationer som inte riktigt är socialt accepterade...


Dessutom kan jag ge ett tips som måste försvunnit i historiens vissvarr till alla manliga homosexuella eller bara de singel män som inte vill ha en käring med i barnproducerandet:

"Låt säden från en man jäsa... i fyrtio dagar, eller tills den börjar leva, röra sig och kvickna, vilket lätt kan iakttagas. Därefter kommer den att likna en mänsklig varelse, om än genomskinlig och utan kropp. Om den nu varje dag noggrant och varsamt närs och tillförs arcanum från människoblod och hålles fyrtio veckor under jämn värme...blir den efterhand ett riktigt levande barn, med alla de lemmar som ett barn fött av en kvinna, bara mycket mindre. Detta kallar vi en humunculus."(Paracelsus, De summis naturae mysteriis,1570).

För de kvinnliga par som funderar på knattar är det inte riktigt lika enkelt, en kvinna och en man måste det vara, för så lyder Svearikes lag... så det blir att punga ut penningar och fara till vårt grannland Danmark.