Slirar fram på gator och torg
Minnena från barndomens vintrar är uteslutande snöfyllda. Vintern var lång, snön djup och pulkavänlig. Är det ett barns tidsperspektiv, ett selektivt minne eller var hela vinterhalvåret vitt på den tiden? För ett par år sedan hade jag valt de två första alternativen. Men de senaste vargavintrarna har fått mig att ändra uppfatttning, det är visst möjligt med oändlighet av vitt.
För sisådär sju veckor sedan kom snön. Jag var kvick med kameran för att få de första stora snöflingorna på bild.
Lite spännande var det att se fotspåren i snön utanför min ytterdörr, det såg ut att vara fåglarnas alldeles egna vandringsled.
Katterna stod för det mesta i dörren, lika förvånade varje gång. Prövade trots allt om det vita inte var lika kallt mot trampdynorna denna gång, men vände in igen när resultatet var detsamma som gången dessförinnan. Jarl gjorde dessutom ett par riktiga djupdyk i snön. Sedan gav de upp hoppet om utomhusvistelse, och hänföll snart åt samma förslappning som jag.
Förslappad, nej inte helt. Ett par promenader har jag tvingat mig genomföra. Men när kylan är likt en hårt åtsnörd korsett och tårna krullade som julklappssnören i skorna, då kallar genvägar högt på en.
Men så kom det tö. Jag tog cykeln trots förödande isplättar. Lika bra att trampa igång skrället nu när snön smälter, tänkte jag.
Men det kom mer... Lika stora tussar som för sju veckor sen... Är väl bara att räkna med ett par månaders slirande till på gator och torg.
Kommentarer
Veronica
Haha, tårna krullade som julklappssnören"... klockrent! Javisst var det så att man sörjde över snön när den för ett par år sedan aldrig fanns till, men nuförtiden tar jag nästan tillbaka allt jag tänkt :)
Trackback
