Imorgon är vintern över
när all snö dör
och gården blivit vit
då vet du att jag drömmer
jag drömmer dig hit
när all snö dör
och gården blivit kall
då vet du att jag drömmer
för det är snö
det är som moln överallt
då vet du att jag finns
att jag finns kvar hos dig
trots att jag alltid springer
jag är där du hör mig
och om du inte hör mig
om du inte gör
ska jag sjunga för dig
precis så du hör
jag älskar dig
så högt så du hör
det är så
hur länge
tror du
att längtan kan växa
växa
om vi frigör
hur länge
hur länge
som man har gömt
ja som man har gömt
men jag har inte glömt
hur det är att älska
och jag älskar dig
ja jag älskar dig
så högt så du hör
och hungern
den sitter i rösten
inte i magen
i rösten
därför är vi tysta
om saken
och det är så
och det är så
jag älskar dig
så högt så du hör
och det
det är så
Snö av Laleh
Fillies Wo/UNEP/Still Pictures
Olika koder
Jag vakna upp på pendeln, huvudet hade hängt från den värkande nacken i en skarp 90 graders vinkel.
Varför hade jag så många runda ögon riktade på mig?
Hade jag snarkat? Pratade jag i sömnen? Fes jag? Hänger det en dräggelsträng från min läpp?
Nej, det var nog inget av det.
Kanske gör jag samma sak när någon sitter sovande på bussen eller tåget?
Att betrakta någon som absolut inte vet, få granska och glo utan att blickar behöver mötas och utan att bli upptäckt.
Här är det tabu att vara "gloapa", ingen ska intressera sig för sina medmänniskor.
På gatorna stirrar alla stint framför sig som om de drogs framåt bara av sin blick.
Jag tycker att det på ett sätt är bra.
När jag åker till mina hemtrakter till den lite mindre staden finns det inga sådana koder, att man inte kan stirra för länge på en främmande människa utan att det blir lite lustigt; Känner jag dig? Är du förbannad för något? Vill du veta vad klockan är?
Inte heller att man inte helt uppenbart får visa att man faktsikt tjuvlyssnar på samtalet på bussen...
Detta blir jag lätt lite paranoid över.
Trots allt är vi alla nyfikna, även om folk här i stan låtsas att de är helt uppe i sig själva, så kan ögonen som tittar på en i fönstrets spegelbild på pendeltåget avslöja att det bor en liten apa i dem också.
Varför hade jag så många runda ögon riktade på mig?
Hade jag snarkat? Pratade jag i sömnen? Fes jag? Hänger det en dräggelsträng från min läpp?
Nej, det var nog inget av det.
Kanske gör jag samma sak när någon sitter sovande på bussen eller tåget?
Att betrakta någon som absolut inte vet, få granska och glo utan att blickar behöver mötas och utan att bli upptäckt.
Här är det tabu att vara "gloapa", ingen ska intressera sig för sina medmänniskor.
På gatorna stirrar alla stint framför sig som om de drogs framåt bara av sin blick.
Jag tycker att det på ett sätt är bra.
När jag åker till mina hemtrakter till den lite mindre staden finns det inga sådana koder, att man inte kan stirra för länge på en främmande människa utan att det blir lite lustigt; Känner jag dig? Är du förbannad för något? Vill du veta vad klockan är?
Inte heller att man inte helt uppenbart får visa att man faktsikt tjuvlyssnar på samtalet på bussen...
Detta blir jag lätt lite paranoid över.
Trots allt är vi alla nyfikna, även om folk här i stan låtsas att de är helt uppe i sig själva, så kan ögonen som tittar på en i fönstrets spegelbild på pendeltåget avslöja att det bor en liten apa i dem också.
http://www.flickr.com/photos/35249828@N06/3274903378/
Månångest
Hjärtat fladdrade som en sparv i kattens klor denna natt.
Klockan blev ett, två, tre...då började en gubbe i lägenheten över jämra sig, det gjorde han till kvart över, halv och kvart i fyra.
Det blåa strålkastarljuset från månen letade sig in i springan mellan fönstret och rullgardinen.
När ögonen fylldes med sand slets de upp med en flämtning, lika klarvaken igen.
Klockan blev fyra, katten delade med ett krasande upp sparvens lilla kropp, snart va bara en flaxande vinge kvar.
Efter tre timmar ringde klockan.
Jag gick ut till bussen som visade sig vara inställd, fick ta nästa, nere vid stationen visade sig att pendeln va inställd, fick ta nästa. Tunnelbanan missade jag med 20 sekunder.
När jag skulle gå av vid universitet började en ung kvinna och en medelålders man som inte kände varandra bråka. Hon vrålade backa och armbågade honom när han stressat pressade henne mot dörren. Han frågade med hysterisk stämma om hon slog honom bara för han var svartskalle, hon sa att du ser väl för helvete att jag är "svartskalle" själv. Efter det bröt helvetet lös. De fortsatte hetskt vråla åt varandra på perrongen.
I klassrummet började en elev tjafsa med läraren om en skitsak onödigt länge, läraren hängde på och med utvidgade pupiller stirrade de länge på varandra i maktkampen.
Väl hemma i närbutiken stod en telefonförsäljare. Han frågade vad jag hade för abbonemang och jag hade det som han stod och försökte sälja.
Jag trodde att jag skulle slippa undan om jag sa det, men icke "då har vi en present till dig, vad ringer du med idag, kontantkort eller abbonemang?" Jag sa att jag var nöjd med det jag hade nu, tack. Och gick ut.
Hörde han vråla förbannat efter mig: JAG FRÅGADE VAD DU RINGDE MED!
Slutsatsen av dessa upplevelser som alla hände innan tolv på förmiddagen är att jag ska hålla mig inne.
Har hört att mordstatistiken är mycket högre under fullmånens korta vistelse hos oss.
Jag är inte riktigt redo att höra till den än.
