Katterna har fått blodad tand och vill ut i det gröna och tugga i sig både gräs och gnagare...Det var lugnare när de bara ville ligga inne och gosa, men att se dom sprattla omkring i det gröna gräset är minst lika kuligt.


Miffen är iofs en riktig glassare, hon lever mest för mat och pussar.


Jarl gillar också den lugna vägen, mest ligger han och vilar sitt runda huvuden på saker...


Men Bäbisen är en liten vilding som med utomordentlig precision fångar humlor.

Att vara patetiskt sentimental eller pessimistiskt gråseende...Ja, det är lite av en inre skräck för mig att låsa mig vid något av dessa synsätt. Om jag börjar luta åt något av dem påminner jag mig om hur sorgligt det egentligen är...
Men allt är ju relativt, jag kanske är en sprudlande positivfontän i jämförelse med andra gråsorkar.
Just nu sprudlar det i mig i allafall. När sommarens dofter börjar kila in bland näshåren så blir jag lätt nostalgisk, för varje år har vårens tecken bringat samma glädje. Men nostalgi kan ge ett sting av sorg också, tid som flytt...
(oj, sicken klisché!!!)
Jag känner på mig att denna sommaren kommer bli bra, för att inte ta i för mycket...hade ju kunnat klämma i med den bästa i hela mitt liv för att följa den klischéartade tendensen detta inlägg fått...men jag nöjer mig med bra, förbannat bra.


En sommar för många år sedan.
Jag och Caroline sitter vid det dukade bordet i lekstugan
Jennie skalar äpplen i fönstret, Caroline gnager på läppen tills hon också fått ett.

Jag googlar konst...hockeyn står på och där spelar en Almqvist...justeee, ska ju egentligen skriva om Love...den där Almqvist för ett par hundra år sedan...och den romantiska ironin...Men då kommer frågan vad har Reinfeldt att göra i studion? Han fiskar röster...men har han inte sett att planen är av is?


Michael Parkes



Tatyana Struchkova



Franz von Stuck

Jag är inne på mitt tredje år som resenär hos allas vårt älskade SL...de chaufförer som jag stött på under dessa gyllene år kan tänkas att de funnit i någon avlägsen grotta...ja, dom ger lite The descent vibbar. De rycker hetsigt med huvuden, morrar till svar och utstöter ibland i oförståeliga monstervrål i högtalarna.
Idag hände något otroligt, jag fick en postitiv upplevelse vid en bussfärd!
Jag kom springande i de något förstora högklackade skorna, den blaskiga snön som föll mördade den lilla vårkänsla som börjat spira, böckerna i väskan tyngde ner ena axeln och skapade en springstil som säkerligen Notre Dames klocktorn hade funnit bekant. Jag var trots detta snabb, snabb som en vessla...men inte tillräckligt, bussen svängde ut från hållplatsen, jag gav upp. Men så sprack molnen upp i skyn och slängde en solstråle på chaffisen, bara för en sekund, han stannade!
Jag log hjärtligt och tackade han ryckte hetsigt med sitt huvud då han gav mig en snabb blick och morrade tyst till.
Tack även om jag vet att du ångrade dig när du förstod att det var vänligt.




http://ranylt.files.wordpress.com/2009/12/descent1.jpg