Jag är inne på mitt tredje år som resenär hos allas vårt älskade SL...de chaufförer som jag stött på under dessa gyllene år kan tänkas att de funnit i någon avlägsen grotta...ja, dom ger lite The descent vibbar. De rycker hetsigt med huvuden, morrar till svar och utstöter ibland i oförståeliga monstervrål i högtalarna.
Idag hände något otroligt, jag fick en postitiv upplevelse vid en bussfärd!
Jag kom springande i de något förstora högklackade skorna, den blaskiga snön som föll mördade den lilla vårkänsla som börjat spira, böckerna i väskan tyngde ner ena axeln och skapade en springstil som säkerligen Notre Dames klocktorn hade funnit bekant. Jag var trots detta snabb, snabb som en vessla...men inte tillräckligt, bussen svängde ut från hållplatsen, jag gav upp. Men så sprack molnen upp i skyn och slängde en solstråle på chaffisen, bara för en sekund, han stannade!
Jag log hjärtligt och tackade han ryckte hetsigt med sitt huvud då han gav mig en snabb blick och morrade tyst till.
Tack även om jag vet att du ångrade dig när du förstod att det var vänligt.




http://ranylt.files.wordpress.com/2009/12/descent1.jpg