Jodå...man vet var den ligger, nivån.

Vad för syn "ledningen" har på sina medarbetare då de gång på gång måste poängtera: Vi är inga barnungar, vi är ju faktiskt vuxna människor som jobbar här.

häerleyyyy stämnin

På landet bryr man sig inte om yta, är tjock, luktar illa och klär sig i Ica Maxi kläder.
Det är den bilden storstadsborna har av landsbor.
I tidningen City för några veckor sen var det en teaterkärring som snacka om självömkande fetton på landet och fräscha Östermalmsbruttor med självdisciplin... hon ville dock bara provocera(inte så lyckat när det bara är stockholmare som läser tidningen) så henne kan vi ta och glömma. Men idag däremot förklarade två överviktiga helt uppriktigt hur svårt det var att vara tjock i stan. De romantiserade landet så till den grad att det nästan lät som ett paradis för rultor. Där kan man hitta kläder för stora lättare, för där handlar folk på de stora klädkedjorna, de bryr sig ju inte om yta och kan visa sig ute bland folk utan att få sneda blickar, ja just det...
Min familj är från en by och kanske är folk ovanligt hurtiga där? Men jag tror att det är som vilken svensk by som helst... folk rör sig, de rullar inte fram. Gym kanske inte ligger högst upp på listan men folk joggar, rider, promenerar.
Jag är en mix av landbo och stadsbo och det är lika tröttsamt att höra båda parternas nidbilder av varandra.
Folk i allmänhet vill kategorisera. Det är så lätt att vara fördomsfull, vi och De andra. Jag säger att jag är en mix… eller så är jag bara mig själv, det är förbannat många rädda för.
Min lärare förra terminen pratade om hur man kunde beskriva en person med sina sinnen i en text och när hon kom till lukt så sa hon, den hoppar vi över, folk är så hygieniska och luktar ju inget nu förtiden, eller jo förresten de på landet kanske. På tal om hygien... språkhygienen är ett hett ämne, en inföding som aldrig lämnat sitt trygga näste i staden sade: Farsan arbetade bort sin dialekt när han kom till stan, daaaa han kanske ville bli tagen på allvar liksom. Folk glömmer lätt, men språk och rashygien har gått hand i hand i alla länder över vår jord. Önskar folk vågade vigda sina vyer lite… så vill jag ha fred på jorden också.

Med hjärtliga hälsningar fröken Sverige

På föreläsningen idag såg jag ner på den uppfällbara skrivskivan: P R E T T O, stod det skrivet med kulspetspenna. Eller snarare var det inristat. Träfibrerna hade gett efter för den frustrerade näven och inskriften var förevigad.
Jodå, vi älskar dem, prettona... De som i slutet av föreläsningarna(eller ännu värre, UNDER)ska ha något att inflika. De där som inte ställer en fråga till föreläsaren utan är ute efter att briljera, motbevisa eller bräcka specialisten.
För de som föreläser är ju doktorander eller forskare och har grävt bland arkiv vi bara skulle kunna drömma om.
Men prettona fantiserar i sina våta drömmar, att de med sina abnorma hjärnor lyckats suga in mer kunskap under en termin än föreläsaren har under år. De tar fram sina små värjor som de vässat och slipat under hela föreläsningens gång och hoppas att stinget ska vara letalt. Ska de med sin fråga kunna få föreläsaren att tappa masken? Skall de gå vinnande ur striden?!
Nej, inte den här gången heller.
Hela salen hör hur prettot får svar på tal.
Men prettot låter inte luften lämna det upptuppade bröstet.
För ett pretto kan aldrig ha fel.

Idag noterade jag samtalet vid mitt middagsbord.

Hela familjen var samlad och några goda vänner därtill.

Det är alltid härligt att vara med folk som har samma jargong som en själv. När man känner varandra så väl att man vet att man kan prata om allt och överdriva av hela ens förmåga utan att någon tar illa upp.

Ironin flödar mer än själva maten genom folks strupar och ingen missuppfattar.

Ett av ämnena idag var, moderkakan. Denna mänskliga äggula som skänker de små embryona näring där inne i kvedet.

Kan man be att få ta med sig den hem efter förlossningen?

Kan man förädla den och sätta upp på väggen som man gör med djurhud?

Ja, vissa vill ju äta den till och med… Tom Cruise till exempel…

Googlade efter en bild till detta inlägg...men jag ska inte tvinga på er detta glansiga stycke av ådror. Ganska intressant att beskåda dock.

"Råkade" höra ett par sjuksköterskeelever på pendeln idag...

Jag hoppas till Gudarna att jag blir som min gammelfarmor, som lades in på sjukhus först i gamla dar när hon bröt lårbenshalsen.

För dessa unga jäntor var ju bittra på det där sättet som jag trodde kom senare i omvårdnadsyrket.

Den ena suckade högt, för de höll på att läsa om cancer och hon var hundra på att hon skulle vara lika omotiverad nästa år… när hon skulle börja jobba...

Den andra nickade och sa, ja, cancer får vi väl alla till slut.

När ett par öl slunkit förbi gom och svalg så blir sms-förmågan många gånger avsevärt nedsatt. Att inte alkolås på mobiler har uppfunnits är faktiskt ett smärre mysterium.
För alla har väl någon gång vaknat upp dagen efter och upptäckt att en gnagande djävul flyttat in i bukhålan bland levern och tarmarna, bara för att påminna oss om att på mobilen finns det spe och skam dokumenterat.
Om några meddelanden dessutom har lyckats komma i utkorgen så vet man att det definitivt är något skämmigt att beskåda.
Jag gick över till T9 för ett par år sedan, innan var jag en av dem som febrilt tryckte fram varje bokstav, men båda utförandeformerna har sina för och nackdelar. Det beror nämligen på antalet promille man lyckats få till stånd.
T9 är bra i början av kvällen när man fortfarande läser igenom sms:en lite snabbt innan man skickar iväg dem, senare orkar man inte lägga in nya ord i den bristfälliga ordboken och glömmer att ändra ord så t.ex jävla blir katja och vi ses på lörda blir vi per så losec...Då kan det vanliga sättet vara lättare för läsaren att tyda då några bokstäver som blivit fel går att pussla in själv.
Men ett alkolås vore nog den bästa metoden trots allt.

Fin poster som väcker minnen från Österängens kollektiv


http://artfiles.art.com/images/-/Beer-Poster-Card-C10204348.jpeg

Jag skulle säkert vara ett intressant objekt för en sömnstudie.
Eller så skulle ingen vilja ta sig an mig för att jag är en sådan salig blandning av narkolepsi och sömnproblem.
Jag kan somna i stort sett varsomhelst och närsomhelst, men när jag bestämt att nu är det sängdags så försvinner ögonlocken. Kan vara så att det är då jag tar mig tid att börja tänka och en avgrund djupare än Hades underjord öppnar sig.
Jag kommer ihåg mina ritualer som barn, dörren var tvungen att stå på glänt i en viss vinkel så min runda papplampa med kaniner la en skugga på garderobsdörrens ena hörn. Sen började jag ställa in mina drömmar, jag föreställde mig en gammal TV som man vred fram kanalerna på. Så slog jag på TVn och skärmen brusade av svart och vitt och så började jag vrida, första scenen blev en strand med ett enormt strandat grodyngel. Nej det ville jag inte drömma om, jag fortsatte vrida. En spindel klädd i människohud som jagar ett rådjur, nej den hade jag drömt om så många gånger förr. På ryggen av en humla med gyllene päls, ja det var en bra start på en dröm.
Så försökte jag styra mina drömmar för att inte behöva tänka och oroa mig för saker som annars kunde fylla mitt huvud.
Om sömnen ändå dröjde och gav mig för mycket makt över drömmen så fick jag ibland komma och lägga mig jämte mamma. Jag somnade ju inte för det men jag blev lugnare och kunde roa mig med att betrakta hennes ögon när hon sov. Jag kunde i stort sett göra vad som helst utan att hon vaknade och då var det roligaste att dra upp hennes ögonlock där de blåa ögonen stirrade frånvarande ur sina hålor.
Hennes ansikte fick utstå en heldel, men hon led inte av det som den djupsovare hon är.
Har försökt använda mig av den gamla tv-apparaten på senare dagar, men det funkar lika dåligt som sömnmedel, nu som då.

När man sitter i timtal i kassan och köerna växer trots att armen, till ett svarande pip, går i 120km/h, det är då man måste finna en liten upplyftande glimt. När man finner en sådan kan man sitta och skratta en liten stund och det kan göra fem minuter av ett sextimmars pass lite mildrigare.
En gång upptäckte jag t.ex. att på kvittot förkortas apelsinjuice till, apjuice.
Och kattmat med smak av kött förkortas kattkött.
Idag kom ett par pingvinstänger glidande ner för rullbandet, den ena med smak av mint, den andra med smaken häxvrål. Jag slängde bara en blick på dem men ögonen sög upp orden, pingvin och vrål: PINGVINVRÅL.
Pingvinens vrål fyllde mitt huvud för en stund, jag vet inte hur en skrikande pingvin låter så det var en ljuvlig symfoni som övertalade den blippande kassan för en stund.