På föreläsningen idag såg jag ner på den uppfällbara skrivskivan: P R E T T O, stod det skrivet med kulspetspenna. Eller snarare var det inristat. Träfibrerna hade gett efter för den frustrerade näven och inskriften var förevigad.
Jodå, vi älskar dem, prettona... De som i slutet av föreläsningarna(eller ännu värre, UNDER)ska ha något att inflika. De där som inte ställer en fråga till föreläsaren utan är ute efter att briljera, motbevisa eller bräcka specialisten.
För de som föreläser är ju doktorander eller forskare och har grävt bland arkiv vi bara skulle kunna drömma om.
Men prettona fantiserar i sina våta drömmar, att de med sina abnorma hjärnor lyckats suga in mer kunskap under en termin än föreläsaren har under år. De tar fram sina små värjor som de vässat och slipat under hela föreläsningens gång och hoppas att stinget ska vara letalt. Ska de med sin fråga kunna få föreläsaren att tappa masken? Skall de gå vinnande ur striden?!
Nej, inte den här gången heller.
Hela salen hör hur prettot får svar på tal.
Men prettot låter inte luften lämna det upptuppade bröstet.
För ett pretto kan aldrig ha fel.