Jag jobbar på kyrkogård denna sommarn.

Här är utsikten från Tullinge kyrkogård.

 

På lilla dalen fick rabatten en ansning, före och efter.

De små smultronplantorna fick komma fram i solljuset igen.

Igår var det firande för hela slanten. Jag och Patrik hade vår 7 årsdag!
Vi vidgade våra vyer och gick inte till Koh Phangan på Söder för en gångs skull, utan det blev lite italiano i Gamla stan istället.

 

Monty Python mätta promenerade vi längs vattnet mot Dramaten, för att kolla på Fanny och Alexander.

 

Flög till norden för några veckor sen. Perfekt för ungarna när det regnar så mycket, masken flyr drunkningsdöden i den leriga jorden och myggen frodas ur träskmarkerna.
Idag är en speciell dag för människorna som bor här, ett fladdrande gulblått stycke hissas i en vit pinne.
Om jag förstår det rätt firas att någon dragit gränser över jorden.
Den biten mark som man själv hamnat inom ska man idag vara präktigt stolt över, även den roll som markbiten har i hierarkin mot andra bitar.
Kan tänka mig att det är lite som skatjävlarna som tar bästa platsen i björken år efter år, den får flyttfåglarna akta sig för att närma. Fast människor kan ju inte flyga, så en bättre liknelse kanske är hönsen innanför hönsgårdens stängsel... dem har jag väldans svårt att förstå mig på...

Jag skriver kandidatuppsats och har gett upp större delar av mitt liv till detta.

Återkommer när tålamodet brister, antagligen i takt med knopparna utanför...i det som kallas världen.

 

 

Jag tror på spöken, för de bor i min hjärna och viskar saker i gångarna som bara finns där inne och inte når ut till den verkliga världen.

För att förklara detta närmare.
Jag var 100% säker på att jag skulle få underkänt på tentan. Mitt hjärta gick på högvarv när jag var på väg till tentagenomgången, som jag hade svårt att ens ta mig till. Jag var så säker på att bli nedslagen, inte fysiskt även om jag hade byggt upp skräckscenarion om hur läraren pekade ut mig och bad mig förklara mina fel och klassrummet snart blev fylld av lynchstämning.
Mitt självförtroende har legat på botten denna terminen, jag tänkte att min hjärna är nog inte kapabel att utföra något bra på denna nivå.
Är det endast jag som svettas blod under tentan?
Allt läraren sa under genomgången kände jag var riktat mot mig, jag upptäckte att jag kände mig skyldig till de vanliga felen som gjorts på en av de valbara frågorna jag inte ens besvarat.
Läraren skulle just till att dela ut tentorna och sa datum för omtentamen, jag memorerade dessa med uppgivenhet för tidsbrist. Det skulle aldrig gå att göra en omtenta och en C-uppsats. Jag var körd, det var lika bra att hoppa av, ge sig ut i arbetslivet, flytta ut på landet, bli eremit,.. så läggs tentan inför mina ögon:

Ett B!

Det var nästintill att en glädjeflod ville ur mina ögon.
Mina hjärnspöken hade definitivt övertygat mig om rysliga saker.
Nästa gång vinden tjuter och viner i mina hjärngångar och jag hör hur spökenas rasslande kedjor och ångestfulla tjut närmar sig ska jag försöka att inte låta dem övertala det verkliga.
Även om de alltid kommer att försöka.

Jag testar nu ännu ett forum...twitter.
Får se om jag kommer in i twittrandet.

Bilden jag hade av tiden vi skulle vistas i Thailand, innan vi åkte, var i en hängmatta med en kall öl till hands.
Några hängmattestunder blev det, kanske hade önskat fler.
Men jag köpte med mig en "sitt-hängmatta", eller virkad hammock om man så vill.
Det var ett rejält projekt att få upp den dock.
Hade tänkt ha den som studiepuppa, men nu sitter jag här med en rygg i sicksackform och än så länge har bara lillkatten fått testmysa i den(knoparna är inte tillförlitliga människokroppens tyngd ännu).

 

Svansen svängde pisksnärts vasst, alltså; hon gillade det inte.

 

Ska tipsa om min lillasyster Bellas fotografier.

Klicka här --> ¤

Det är endel från vår resa i Borneo och alla regnskogens djur vi fick se. Dessutom är det mycket fina bilder från hembyn i Småland.

Jag har min första hemtenta på många herrans månader och takterna sitter inte i, för att uttrycka sig milt.
När det inte flyter på som sig bör, eller gjorde en gång i tiden, är det lätt att hjärtat kryper upp i halsgropen och gör en hemskt medveten om dess slag...som klappar igång klockans tickande och tiden rusar lika snabbt som blodet i tinningarna.

Det gjorde mig glad att hitta en gammal vän i affärn intill. Ett barndomsminne som legat och slumrat långt inne bland djupa hjärnspringor krälade sig då fram.

Ingen mindre en salmiakmattan hade kommit på återbesök, och den var sig lik. Glad och randig precis som förr.



Salmiakmattan är godast...

På SVTPlay finns nu en naturfilm om jättepandor...
Jag vill tro på deras framtid, men jag kan  inte rå för att jag tror att det nog är kört.
Inte bara för dem. Den pälslösa parasiten gör att det inte är många som har en chans på denna jord.

En stor eloge till alla de som kämpar för att göra en skillnad i vilket fall.

Ibland slås jag av en frustration, kunde man inte få bo lite närmare stan...bara lite.
Jag trivs bra nära skogen, det finns det gott om här ute, där betongen smällts upp direkt på de granbeklädda klipporna. Men nästan hela Stockholm har grönområden inom räckhåll, utan att man ska behöva åka den där satans pendeln. Fast med bostadsköer från helvetet, till och med ute i Botkyrka, så verkar det som rynkorna kommer bli blodhundsdjupa innan jag kommer inom bekvämligt avstånd till staden. Jag blir dessutom bemött av näsor rynkade, så mycket att de redan åstadkommit blodhundsrynkor, från de som bor innanför tullarna: "Usch" säger de...ja, om man aldrig besökt de yttre delarna av den stad man bor i så kan jag förstå att man usch:ar, ryktet är inte gott. Folk i stan håller sig till sin stadsdel, som folk i byarna på landet håller sig kvar i sin lilla bygd...skillnaden i enfald är inte stor, och på vissa punkter värre i stan. I en krönika i DN nämns denna löjliga segregation.

Jag tar stöd i Lalehs visa: