Jag skriver kandidatuppsats och har gett upp större delar av mitt liv till detta.

Återkommer när tålamodet brister, antagligen i takt med knopparna utanför...i det som kallas världen.

 

 

Jag tror på spöken, för de bor i min hjärna och viskar saker i gångarna som bara finns där inne och inte når ut till den verkliga världen.

För att förklara detta närmare.
Jag var 100% säker på att jag skulle få underkänt på tentan. Mitt hjärta gick på högvarv när jag var på väg till tentagenomgången, som jag hade svårt att ens ta mig till. Jag var så säker på att bli nedslagen, inte fysiskt även om jag hade byggt upp skräckscenarion om hur läraren pekade ut mig och bad mig förklara mina fel och klassrummet snart blev fylld av lynchstämning.
Mitt självförtroende har legat på botten denna terminen, jag tänkte att min hjärna är nog inte kapabel att utföra något bra på denna nivå.
Är det endast jag som svettas blod under tentan?
Allt läraren sa under genomgången kände jag var riktat mot mig, jag upptäckte att jag kände mig skyldig till de vanliga felen som gjorts på en av de valbara frågorna jag inte ens besvarat.
Läraren skulle just till att dela ut tentorna och sa datum för omtentamen, jag memorerade dessa med uppgivenhet för tidsbrist. Det skulle aldrig gå att göra en omtenta och en C-uppsats. Jag var körd, det var lika bra att hoppa av, ge sig ut i arbetslivet, flytta ut på landet, bli eremit,.. så läggs tentan inför mina ögon:

Ett B!

Det var nästintill att en glädjeflod ville ur mina ögon.
Mina hjärnspöken hade definitivt övertygat mig om rysliga saker.
Nästa gång vinden tjuter och viner i mina hjärngångar och jag hör hur spökenas rasslande kedjor och ångestfulla tjut närmar sig ska jag försöka att inte låta dem övertala det verkliga.
Även om de alltid kommer att försöka.