Ibland slås jag av en frustration, kunde man inte få bo lite närmare stan...bara lite.
Jag trivs bra nära skogen, det finns det gott om här ute, där betongen smällts upp direkt på de granbeklädda klipporna. Men nästan hela Stockholm har grönområden inom räckhåll, utan att man ska behöva åka den där satans pendeln. Fast med bostadsköer från helvetet, till och med ute i Botkyrka, så verkar det som rynkorna kommer bli blodhundsdjupa innan jag kommer inom bekvämligt avstånd till staden. Jag blir dessutom bemött av näsor rynkade, så mycket att de redan åstadkommit blodhundsrynkor, från de som bor innanför tullarna: "Usch" säger de...ja, om man aldrig besökt de yttre delarna av den stad man bor i så kan jag förstå att man usch:ar, ryktet är inte gott. Folk i stan håller sig till sin stadsdel, som folk i byarna på landet håller sig kvar i sin lilla bygd...skillnaden i enfald är inte stor, och på vissa punkter värre i stan. I en krönika i DN nämns denna löjliga segregation.

Jag tar stöd i Lalehs visa: