Jag skulle säkert vara ett intressant objekt för en sömnstudie.
Eller så skulle ingen vilja ta sig an mig för att jag är en sådan salig blandning av narkolepsi och sömnproblem.
Jag kan somna i stort sett varsomhelst och närsomhelst, men när jag bestämt att nu är det sängdags så försvinner ögonlocken. Kan vara så att det är då jag tar mig tid att börja tänka och en avgrund djupare än Hades underjord öppnar sig.
Jag kommer ihåg mina ritualer som barn, dörren var tvungen att stå på glänt i en viss vinkel så min runda papplampa med kaniner la en skugga på garderobsdörrens ena hörn. Sen började jag ställa in mina drömmar, jag föreställde mig en gammal TV som man vred fram kanalerna på. Så slog jag på TVn och skärmen brusade av svart och vitt och så började jag vrida, första scenen blev en strand med ett enormt strandat grodyngel. Nej det ville jag inte drömma om, jag fortsatte vrida. En spindel klädd i människohud som jagar ett rådjur, nej den hade jag drömt om så många gånger förr. På ryggen av en humla med gyllene päls, ja det var en bra start på en dröm.
Så försökte jag styra mina drömmar för att inte behöva tänka och oroa mig för saker som annars kunde fylla mitt huvud.
Om sömnen ändå dröjde och gav mig för mycket makt över drömmen så fick jag ibland komma och lägga mig jämte mamma. Jag somnade ju inte för det men jag blev lugnare och kunde roa mig med att betrakta hennes ögon när hon sov. Jag kunde i stort sett göra vad som helst utan att hon vaknade och då var det roligaste att dra upp hennes ögonlock där de blåa ögonen stirrade frånvarande ur sina hålor.
Hennes ansikte fick utstå en heldel, men hon led inte av det som den djupsovare hon är.
Har försökt använda mig av den gamla tv-apparaten på senare dagar, men det funkar lika dåligt som sömnmedel, nu som då.