Att vara patetiskt sentimental eller pessimistiskt gråseende...Ja, det är lite av en inre skräck för mig att låsa mig vid något av dessa synsätt. Om jag börjar luta åt något av dem påminner jag mig om hur sorgligt det egentligen är...
Men allt är ju relativt, jag kanske är en sprudlande positivfontän i jämförelse med andra gråsorkar.
Just nu sprudlar det i mig i allafall. När sommarens dofter börjar kila in bland näshåren så blir jag lätt nostalgisk, för varje år har vårens tecken bringat samma glädje. Men nostalgi kan ge ett sting av sorg också, tid som flytt...
(oj, sicken klisché!!!)
Jag känner på mig att denna sommaren kommer bli bra, för att inte ta i för mycket...hade ju kunnat klämma i med den bästa i hela mitt liv för att följa den klischéartade tendensen detta inlägg fått...men jag nöjer mig med bra, förbannat bra.


En sommar för många år sedan.
Jag och Caroline sitter vid det dukade bordet i lekstugan
Jennie skalar äpplen i fönstret, Caroline gnager på läppen tills hon också fått ett.