En destruktiv ådra slingrar sig under min hud.

Den trögflytande tjära som fyller dess tunnlar, fräter mitt hjärta då det når kamrarna och suger ännu mer energi utav mig, för att sedan forslas vidare i det eviga kretsloppet igenom min kropp.

Likt ett skott skjuter den ur mig, greppar tag kring det jag räds.

Den virar sig varv efter varv runtom sin fångst till det ser ut som en svart pulserande kokong.

Jag känner hur ådran sakta börjar tränga in i mitt kött igen, hör hur bytet med ett hasande ljud, sakteligen dras närmre.

Det svider, likt en kall vass metalltråd letar den nya vägar längs mina muskler och senor.

När ådran tagit sig in och dess fångst pressas igenom samma lilla hål, spräcks jag upp,

jag fastnar i bytet och dras in genom mitt egna uppfläkta sår och vänds ut och in.

I mitt kött fastnar smuts.

Snart blir hela mitt yttre inflammerat, likmaskarna svämmar likt vågor över mig.

Känner de lukten?

Av förruttnelse.

Snart finns inget kvar, bara en skrumpnad klump av förtorkat blod och var.

Snart syns jag inte längre, någon trampar på mig.

Ett knappt hörbart litet krasande och jag finns inte mer.