Min rygg har gett efter, den har gett upp.
Kotorna har trängts längre och längre ut. De pressar mer och påfrestar ytterligare, på en hud som inte är beredd på sådana prövningar. Snart ger både ryggrad och hud efter.

De få gånger mitt samvete tillåter mig att slita mig från böckerna och jag rör mig för en stund, knäcker varenda skarv och ledgång i min kropp.

Det är uppsatsen som gäckar.

Jag sitter vid mitt arbetsbord(vilket jag bara kallar det här, för att det ska kännas lite mer seriöst än vad det faktiskt är) med en hållning sänd från ovan och med ryggen i en nittiograders vinkel. För en stund slukas jag, har jag hittat nyckeln till Göstas inre mening, har jag hittat en torr stig i detta ruttnande träsk till uppsats? Nej det har jag inte och ryggen påminner med en några knak och brak.

Jag försöker vara klok och barmhärtig mot min allt för tidigt åldrade kropp. Jag hoppar upp, stretchar och bänder, steppar och luftboxas.

Kroppens gensvar är ett taktfast knäppande.

Pilatesbollen låg med sin blänkande lila yta och sken i den svaga vintersolen. Skulle jag våga testa? Kanske skulle det göra underverk för en värkande rygg?

Eller kanske inte?