Jaha då var julen över, det kan de extra kilona ister vittna om.
Ska de bestå?
Är de nu en del av mig?
Ska jag döpa dem?
Många frågor uppstår, de existentiella och lite djupare.
Har de känslor och tankar precis som vi?
Har de en själ!?
Förra året kom några och hälsade på runt min buk, vi kom inte så bra överens så jag försökte först ignorera dem. Men så upptäckte jag att de inte bara var på besök utan de var där för att stanna.
Jag försökte förgäves göra mig av med dem, till mitt absoluta nederlag.
Till slut blev jag tvungen att acceptera dem.
Nej, mina vänner blev de aldrig, men de finns där.
Det finns en del negativt med späck, men man får inte glömma det positiva.
Jag skulle överleva i en urskog, eller åtminstone skulle jag vara en av dem som skulle överleva lite längre vid förlisningen av Titanic.
Tillräckligt länge för att kunna blåsa i visselpipan och bli räddad av räddningsbåtarna.
Jag skulle glida fram mellan isblocken och liken säga hej till Rose i båten, sedan simma ner i det mörka djupet och ge Jack en hederlig begravning.
Sedan leva resten av livet med min riktiga frände, sälen.