En dag i Beijing
Jag har alltid haft en förkärlek för Kina och jag försökte tona ner mina förhoppningar inför resan, för att inte bli besviken. Jag är nämligen inte en av dem som tagit till mig de hotfulla fördomar som finns om Kina och dess folk.
Men jag blev inte det minsta besviken och hade inte behövt tona ner något, Beijing var allt jag hade tänkt mig. Kina är ett enormt land, så kultur och natur skiljer sig lika mycket, om inte mer än mellan länderna i Europa.
Men i vår första destination Beijing fanns allt som jag hade drömt om och vi ville bara stanna längre och längre, för efter att ha sett templen, förbjudna staden, muren och sommarpalatset fanns det ändå så mycket mer att se, och uppleva.
Men så blev det ändå tid att resa vidare för att hinna ner till söder innan visumtiden tog slut. Detta hade varit min största skräck inför resan, tågresandet...Och det blev befogat. Vi gick till biljettkontoret som inte låg långt ifrån vårt hostel, på vägen dit låg en död man mitt i gatan. Polis spärrade av vägen och folk stod förstelnade runtomkring. Men mannen låg ensam i körbanan, med en vattenflaska intill.
Vi kom till biljettluckan och kvinnan kunde ingen engelska alls. Jag försökte få ihop en beställning med hjälp av min kinesiskabok men det hjälpte inte, hon gav oss inte sovtåg som vi önskade. Då började mannen som vart innan oss i kön att försöka översätta, inte för att han kunde tala någon engelska utan för att han förstod. Så han berättade för receptionisten vad vi önskade och sedan visade han genom livlig charad vilka olika tåg som fanns som alternativ.
Sedan började han stressat skriva ner i kinesiskaboken tid och priser. Efter det skyndade han fort iväg, han hade nog ett tåg att hinna med.
Men biljettkontoret sålde inte biljetter från alla tågstationer. Så vi åkte till en tågstation där det skulle finnas sovvagnar för att skaffa biljett, och lyckades pricka in ett skyfall. Väl där ställde vi oss i kön för icke-kinestalande. Där blev vi stående i timtal. Väl framme kunde mannen i luckan inte särskilt mycket engelska ändå, bakom oss i kön var det nästintill upplopp. Folk vrålade "HURRY" och pressade på och försökte tränga sig. Så mitt i vår bokning ställer sig mannen i luckan och går? Han hade inte gett oss några bra tågtider ändå så vi åkte hem till hostelet.
En gata bland hutongerna(gränderna), där vårt hostel låg.
Där hjälpte de oss genom att ringa och betälla, så då fick vi tågbiljetter till slut.
Resten av dagen stängde vi in oss på hostelet och tröstade oss med de sötsaker vi kunde hitta, och med Benny. En rackarhund som de tog hand om på hostelet. Man hörde hans små stubbaben röra sig fort ute i korridoren och ett litet krafsande på dörren. Så om han inte sprang upp och ner för de fem trapporna i huset eller var ute i gränderna och åt kalk så var han inne med oss på rummet.
Han fick många smeknamn, bl.a Benny kalkbrott. För ute på gatan byggdes ett nytt hus och det låg något vitt vid byggplatsen som kan ha varit kalk. Det gillade Benny att smaska i sig.
Benny Bazooka i sitt esse
Under ungefär halva resan skrev vi i en lite bok kallad Klokboken. Var dag skrev vi några punkter vi lärt oss och saker man bör tänka på. Några sådana nyttiga klokheter ska jag dela med mig i sinom tid.
Det var intressant att höra dig berätta lite om ditten och datten när vi sågs över en fika, men att läsa om det ni gjorde är nog snäppet roligare. Inte för att du inte talar bra, utan för att du skriver bra - faktamässigt, men ändå precisa situationer utav små egenheter, och utan ett försök till att romantisera, eller ens avromantisera. Det bara är, kort och gott.
Ser fram emot att få ta del av de nyttiga klokheterna.
