Skoltröttheten har intagit min kropp på ungefär samma sätt som kräksjukan intagit sina arma offer i denna Guds förgätna tid. Jag lever i ett nu som kommer att inträda först om cirka 6 månader och inte bara mitt sinne vill dit utan hela min kropp skriker efter att få färdas vidare till denna framtid. Det är både tröttsamt och meningslöst, att önska bort en del av sitt liv menar jag. Kanske ska man ta vara på den korta tid vi har på jorden… Carpe diem! Jo då, den klyschan har jag hört några gånger vid det här laget. Men jag försöker verkligen anamma det, för jag känner vad dess motsats gör: Den gör nuet förbannat tråkigt.

Det jag längtar efter är resan som kommer att ske efter sommaren, en resa till Kina. Det har varit min dröm ända sedan barnsben att skåda de kinesiska templen med sina draksmiderier, de dimhöljda bergen och de vida stäpperna. Min bild av Kina kan vara gravt romantiserad men om jag mixar det med de skräckscenarion som målats upp för mig om detta land med hundätande empatilösa massmänniskor så tror jag att jag är förberedd på det mesta i den fruktade ”kulturkrocken”.

Här är de filmer som, med all rätt, brer på min romantiska bild. Det är mästerverken, Hero; Crouching tiger Hidden dragon, och; House of flying daggers.

bildkälla

Tillbakablickar formar handlingen och sceneriet tar olika vackra former för varje dåtidsresa.

bildkälla