Min rygg har gett efter, den har gett upp.
Kotorna har trängts längre och längre ut. De pressar mer och påfrestar ytterligare, på en hud som inte är beredd på sådana prövningar. Snart ger både ryggrad och hud efter.

De få gånger mitt samvete tillåter mig att slita mig från böckerna och jag rör mig för en stund, knäcker varenda skarv och ledgång i min kropp.

Det är uppsatsen som gäckar.

Jag sitter vid mitt arbetsbord(vilket jag bara kallar det här, för att det ska kännas lite mer seriöst än vad det faktiskt är) med en hållning sänd från ovan och med ryggen i en nittiograders vinkel. För en stund slukas jag, har jag hittat nyckeln till Göstas inre mening, har jag hittat en torr stig i detta ruttnande träsk till uppsats? Nej det har jag inte och ryggen påminner med en några knak och brak.

Jag försöker vara klok och barmhärtig mot min allt för tidigt åldrade kropp. Jag hoppar upp, stretchar och bänder, steppar och luftboxas.

Kroppens gensvar är ett taktfast knäppande.

Pilatesbollen låg med sin blänkande lila yta och sken i den svaga vintersolen. Skulle jag våga testa? Kanske skulle det göra underverk för en värkande rygg?

Eller kanske inte?

Är en himla kul splatterfilm...

Min gammelfarfar Einar var möbelsnickare, han gjorde säkert mer arbeten i sin verkstad men jag vet inte så mycket om honom. Mamma sa att han var snäll, nästan för snäll... det säger hon i bakgrund till att hon var ett monsterbarn som annars var tvungen att få endel tillsägelser från de "icke-snälla".

Utan direkt anledning kan livet te sig hårt ibland...om du inte sålt smöret hade du kunnat baka dig en go kaka till tröst.

By: Alphonse Mucha

På landet bryr man sig inte om yta, är tjock, luktar illa och klär sig i Ica Maxi kläder.
Det är den bilden storstadsborna har av landsbor.
I tidningen City för några veckor sen var det en teaterkärring som snacka om självömkande fetton på landet och fräscha Östermalmsbruttor med självdisciplin... hon ville dock bara provocera(inte så lyckat när det bara är stockholmare som läser tidningen) så henne kan vi ta och glömma. Men idag däremot förklarade två överviktiga helt uppriktigt hur svårt det var att vara tjock i stan. De romantiserade landet så till den grad att det nästan lät som ett paradis för rultor. Där kan man hitta kläder för stora lättare, för där handlar folk på de stora klädkedjorna, de bryr sig ju inte om yta och kan visa sig ute bland folk utan att få sneda blickar, ja just det...
Min familj är från en by och kanske är folk ovanligt hurtiga där? Men jag tror att det är som vilken svensk by som helst... folk rör sig, de rullar inte fram. Gym kanske inte ligger högst upp på listan men folk joggar, rider, promenerar.
Jag är en mix av landbo och stadsbo och det är lika tröttsamt att höra båda parternas nidbilder av varandra.
Folk i allmänhet vill kategorisera. Det är så lätt att vara fördomsfull, vi och De andra. Jag säger att jag är en mix… eller så är jag bara mig själv, det är förbannat många rädda för.
Min lärare förra terminen pratade om hur man kunde beskriva en person med sina sinnen i en text och när hon kom till lukt så sa hon, den hoppar vi över, folk är så hygieniska och luktar ju inget nu förtiden, eller jo förresten de på landet kanske. På tal om hygien... språkhygienen är ett hett ämne, en inföding som aldrig lämnat sitt trygga näste i staden sade: Farsan arbetade bort sin dialekt när han kom till stan, daaaa han kanske ville bli tagen på allvar liksom. Folk glömmer lätt, men språk och rashygien har gått hand i hand i alla länder över vår jord. Önskar folk vågade vigda sina vyer lite… så vill jag ha fred på jorden också.

Med hjärtliga hälsningar fröken Sverige

Idag noterade jag samtalet vid mitt middagsbord.

Hela familjen var samlad och några goda vänner därtill.

Det är alltid härligt att vara med folk som har samma jargong som en själv. När man känner varandra så väl att man vet att man kan prata om allt och överdriva av hela ens förmåga utan att någon tar illa upp.

Ironin flödar mer än själva maten genom folks strupar och ingen missuppfattar.

Ett av ämnena idag var, moderkakan. Denna mänskliga äggula som skänker de små embryona näring där inne i kvedet.

Kan man be att få ta med sig den hem efter förlossningen?

Kan man förädla den och sätta upp på väggen som man gör med djurhud?

Ja, vissa vill ju äta den till och med… Tom Cruise till exempel…

Googlade efter en bild till detta inlägg...men jag ska inte tvinga på er detta glansiga stycke av ådror. Ganska intressant att beskåda dock.